Jag lyckades ganska bra med att hålla humöret uppe. Lyckades konstatera att vissa saker var jobbiga just nu, men att det gick att lägga det åt sidan, eller iaf ge det lagom stor plats i tillvaron, så att det inte tog överhanden. Nu gick det inte längre. Jag ÄR foglossning. Jag ÄR ont i tårna. Jag är det jag inte kan.
Smärta är inte bara fysiskt. Det påverkar den man är, man blir en annan. Jag gråter mycket. Så fort tillfälle finns. Är insvept i ett trötstlöst mörker. Fast i tankarna på hur begränsad jag är. Hur ont jag har. Hur ont jag kommer ha i framtiden. Hur jag aldrig kommer bli bra. Inga tankar man blir lätt av direkt. Jag är trött och tung. Jag vill njuta av att ha blivit mamma och mitt underbara barn men är så insvept i ett hölje av mörker så jag kan knappt se något annat. Jag försöker men det är så svårt. Den fysiska smärtan har nått mitt inre. Förändrat mig. Och jag tycker inte om att vara den personen.
Jag är så rädd. Att aldrig mer kunna vara jag, så som jag vet att jag kan vara. Stark och lätt. Jag vill så mycket. Och kan så jävla lite.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hoppas du blir bättre snart. Är botten nådd kan man bara komma upp, så då får man inte stanna.
SvaraRadera