Jo, jag fegade delvis ur. Jag var jättenervös när jag väl låg där på britsen. "Det gör ont att få en spruta i tån" säger läkaren det första han säger. Och sedan en mycket oroväckande tystnad mellan han och sköterskan ( som förövrigt var i stort behov av en charmkurs) som om " ännu en dum patient som utsätter sig för detta. jag hade ju INTE gjort det frivilligt"
Bestämde oss för att ta den ena tån och vänta med den andra. Dock så gick det bra. Sprutorna var helt okej, gjorde inte ont. Och själva operationen kändes ju förstås ingenting. Nu får jag vänta en månad tills de tar nästa tå men va sjutton. Jag visste ju inte vad jag hade att vänta när han sa sådär! Dessutom kan det vara rätt surt att gå med två fötter som har bandage så det kanske var klokt att bara ta den ena nu.
Sitter nu och väntar på att den ska göra ont som den borde göra när bedövningen släpper. Känner en del men kan tänka mig det känns ännu mer imorrn när det börjar läka. Nån fettknuta hanns inte med, jag tog inte ens upp det för det var liksom inte läge. Innan jag visste ordet av det så hade han redan gått typ.
Vi nöjer oss med en bild på tån inlindad va?Jaha, och sen blev det en rejäl djupdykning när jag kom hem. Gråt och förtvivlan. Hade så ont i hela bäckenet, kände mig helt trasig. Det var inte i den där punkten längre (muskeln som jag glömt vad den heter) utan i hela bäckenet, rygg och allt. Fick panik för att jag gjort knäböj häromdagen och bestämde mig för att jag förmodligen FÖRSTÖRT ALLT (men gud så ovanlig tanke hos mig då). Jag har förmodligen varit DUM igen.
Det är iallafall bättre nu, kan ha varit för att jag låg ner på den dära sjukhusbritsen när de donade med tån.
Jag funderar kring det här med amningen. När man ammar producerar man ett hormon som heter relaxin. Detta påminner om hormonet man har när man är gravid som gör att uppluckring i fogarna sker, så därför kan amningen göra att det tar längre tid att bli bra från foglossningen. Dels så vet jag inte (och ingen annan heller verkar det som) hur många som verkligen blir bättre av att sluta amma och dels så trivs jag verkligen med att amma så jag vet inte hur jag ska göra än. Jag behöver ju dock inte amma superlänge, det kan ju vara onödigt (om nu foglossningen inte ger sig). Ja, det är svårt. På ett sätt vill jag göra allt för att foglossningen ska bli bra, men tanken på att sluta amma känns som sagt jätteledsam också. Den fungerar ju så bra. Dessutom är det så himla mycket jag kan inte kan nu så amningen betyder extra mycket nu, att jag iaf kan amma. ( + att det givetvis är bra för Katja) Och slutar jag så är det kört sen, då kan man inte börja igen.
Ja, det tål att tänkas på. Det blir ju inte än på ett tag iallafall.
Det är iallafall bättre nu, kan ha varit för att jag låg ner på den dära sjukhusbritsen när de donade med tån.
Jag funderar kring det här med amningen. När man ammar producerar man ett hormon som heter relaxin. Detta påminner om hormonet man har när man är gravid som gör att uppluckring i fogarna sker, så därför kan amningen göra att det tar längre tid att bli bra från foglossningen. Dels så vet jag inte (och ingen annan heller verkar det som) hur många som verkligen blir bättre av att sluta amma och dels så trivs jag verkligen med att amma så jag vet inte hur jag ska göra än. Jag behöver ju dock inte amma superlänge, det kan ju vara onödigt (om nu foglossningen inte ger sig). Ja, det är svårt. På ett sätt vill jag göra allt för att foglossningen ska bli bra, men tanken på att sluta amma känns som sagt jätteledsam också. Den fungerar ju så bra. Dessutom är det så himla mycket jag kan inte kan nu så amningen betyder extra mycket nu, att jag iaf kan amma. ( + att det givetvis är bra för Katja) Och slutar jag så är det kört sen, då kan man inte börja igen.
Ja, det tål att tänkas på. Det blir ju inte än på ett tag iallafall.
tummen är toppen....
träning med pappa
träning med pappa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar