gilla läget

Jag har tvingats att fundera en del på senaste. Jag har hamnat i en svacka kort och gott som nog har framgått. Har fått inse att jag på senaste börjat ställa mig utanför livet där ute mer och mer. Det är okej att inte gå ut om man har skitont en dag och har en skitdag. Det får man. Men man får inte göra så varje dag. Inte utan att ens försöka. Men jag skiter i att gå mest varje dag nu. Det är ju inget roligt i alla fall! Jag tvingade mig ut en sväng till pressbyrån igår (för att åter igen köpa sötsaker. Vad ska jag annars stackars jag roa mig med i mitt fattiga liv? Finns ju typ inget annat jag duger till ändå!) men det var inget kul. Ville bara hem. Stänga dörren. Stänga allt. Leva i en bubbla där jag inte är en gammal tant. Där jag är den där kvittrande pigga mamman som powerwalkar med barnvagnen och fikar på stan. Där jag är den som säger " Jaha, jag trodde foglossning försvann efter förlossningen"

Jag har hela tiden pekat ut foglossningen som boven. Så orättvist. Så typsikt. Allt är ju så bra. Och så av någon orättvis anledning så gav gud mig foglossning så att jag ändå inte skulle få vara lycklig. Men faktum är att detta kanske inte är sant. Sanningen är att jag inte har den blekaste aning om hur jag hade mått om jag inte hade haft foglossning. Kanske beror inte allt på foglossningen. Kanske beror det mesta på att jag mår lite knackigt psykiskt och jag kan helt enkelt inte hantera att mitt bäcken just nu är lite bråkigt.

Jag måste se om det finns vägar och möjligheter att acceptera läget. Faktum är att det finns massor med hemskheter man kan drabbas av. Och det jag drabbats av är inte det värsta man kan drabbas av. Det kan inte ens jag säga emot om jag tänker efter. Faktum är att jag kan bli påkörd imorgon. Faktum är att jag kan få cancer. Faktum är att min dotter kan bli allvarligt sjuk. Det är bara det att man funkar inte så, att man går och är lycklig över allt man inte är drabbad av. Men att man inte tänker på det betyder inte att det inte kan hända. Sen känns det alltid som om i princip alla andra människor inte är tyngda utav någonting. Och det är väl så livet ska vara? Man förväntar sig att livet ska vara lycka rakt igenom och att allt ska gå att fixa och gör det inte det så får man väl leva ett liv som uppnår ett värde av 25% av ett normalt och lyckligt liv. Men det finns inga rätt eller fel, lyckade eller misslyckade liv, det finsn bara våra förväntningar. Faktiskt är det ingenting som säger att det är så viktigt att kunna gå. Inte i sig. Inte att jag inte "förstår" att folk som förlorar förmågan att gå blir jäkligt deprimerade. Det skulle jag också bli. Men. Lyckan sitter inte i att kunna gå. Den gör verkligen inte det. Men inte sjutton är det lätt. Inte på något sätt. Jag skulle förmodligen tappa mig själv i mörkret.


Det kommer förmodligen ta tid innan jag blir bättre. Tills dess får jag helt enkelt göra vad som går att göra i form av sjukgymnastik etc. Resten handlar om att gilla läget. Visst hade jag hellre varit utan foglossningen men det är mycket man vill och önskar. Ödet styr vi inte över. Vi kan bara göra vårt bästa. Och det räcker oftast längre än man kan tro.