Jag vet inte om jag hade någon bild av hur allt skulle vara, men skulle jag haft det så skulle den inte överensstämt med hur det är. Man kan förstå att det inte bara är lätt, att det inte bara är glada och enkla dagar ( även om det finns ett fåtal som faktiskt får ganska enkla ungar men de kan vi ju bortse från annars blir man ju förbannad) men man förstår inte HUR DET ÄR.
Men jo, en sak hade jag nog förutsett omedvetet, nämligen att jag skulle få en lugn och enkel unge. Fanns liksom ingenting som tydde på något annat. Jag som är så lugn tex, det säger alla ( men även det börjar jag tvivla på. Varför har jag trott på det, jag är ju neurotisk som få och har ett ganska stormigt inre, är jag lugn? Var fan fick folk det ifrån?) Och Lasse min sambo är också lugn. Och det är faktiskt sant. Men han var visst busig som få när han var liten fick jag reda på sent omsider. Tack för infon. Hittills verkar det som att jag haft fel. Jag verkar ha fått en ganska besvärlig unge. Hon har vilja. Är bestämd. Nöjer sig inte med "nästan" eller "nära". Hon växer fort men vet inte riktigt hur hon ska hantera det.
Jag har haft svårt att acceptera att jag inte fick den där lugna ungen. För det var ju så det skulle vara på nåt vis. Inte enkelt alla dagar men ändå inte så...jobbigt. Inte så mycket gnäll, inte så mycket skrik. Det är så mycket jag måste lära henne, hjälpa henne med, ge svar på. Kan jag det? Vore det inte enklare med ett förnöjsamt barn som på sin höjd skriker lite när det är hungrigt? Min unge är till och med frusterad i sömnen. Hon gruffsar och bökar och har inte ro att bara vara.
Hur känns det att födas egentligen? Hur känns det att lämna den där trygga livmodern och komma ut till världen? Hur kan jag hjälpa dig min älskade unge?
To be continued.
Jag lovar; det kommer skrikbilder och andra mindre klämkäcka bilder.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar