inombords

Det blir ganska mycket bloggande om det yttre som händer oss om dagarna. Nu tänkte jag ägna ett inlägg åt det inre.

Jag vet inte hur jag mår imorgon eller om en vecka, och någonting inom mig vill vänta med att skåla, men samtidigt så finns det en risk att man aldrig glädjs om man känner att man måste ha "garantier" för att våga glädjas. Garantier får man nämligen inte många här i livet...
Det jag vill säga är att jag har varit fantastiskt mycket bättre i mitt bäcken den senaste tiden. Det är inte helt borta men stora delar av det och det är en stor skillnad. Jag tror det hänt något. Om det skulle stanna såhär och inte bli ännu bättre så vore det bra nog. Jag kan leva såhär och vara jättelycklig. Det är värt att fira. Jag kan faktiskt inte beskriva hur jag har mått. Särskilt de första månaderna. Och jag inser hur lyckligt lottad jag är som haft Lasse vid min sida. Även min sjukgymnast har haft en enorm betydelse. Ibland har man helt enkelt tur (om det nu är tur) och träffar helt rätt person. Saken är den att jag hade tänkt strunta i att gå till henne. Men jag gick för att jag ville få bekräftat hur dålig vården var och hur dåliga (alla!!) sjukgymnaster var. Jag är glad jag hade fel. Hon har ställt upp på mig till hundra procent.

Det har varit en sån overklighetskänsla att promenera bort till gymmet. Jag ska träna. Jag ska röra mig. Vågar jag? Jag är inte sen att hacka på mig själv och att tala om hur svag jag är som person. Men ibland blir jag stolt över mig själv. Jag har alltid haft en stark vilja som både har stjälpt och hjälpt mig här i livet. Den hjälper mig på så vis att jag fortsätter kämpa. För vill man inte så kan man inte hålla lågan tänd. Vill man så finns det hopp. Och jag har velat så mycket så starkt. Sen har självklart tvivlet funnits om det är värt det. Svaret har till sist alltid varit ja. För jag vill så gärna.

Det känns bra att kunna säga att jag är en bra mamma. Trots allt. Jag vet att jag är det nu. Är jag perfekt? Inte ett dugg. Men jag är mamma och jag är Katjas egen mamma. Jag finns här och jag har inte svikit henne och kommer inte att göra heller. Jag finns här.

Jag vet inte hur morgondagen ser ut, jag vet bara att just nu i detta ögonblicket så känner jag mig nöjd med att jag är jag. Det är en ganska sällsynt känsla. Det är en känsla jag önskat att jag hade känt oftare. Men saker kan ju förändra sig, denna känslan kanske kan få infinna sig oftare i mitt liv framöver. Jag har lagt för mycket kraft genom åren på att försöka komma på vad jag eventuellt har att komma med här i världen egentligen. Istället för att bara vara. Jag. Jag förstod inte att det kanske skulle räcka ganska långt. Inte tycker jag själv om människor för något annat än att de är precis som de är.

På ett vis tror jag man kan bestämma sig för att acceptera sig själv. Det kräver väl att man kommit till en viss punkt kanske, men sedan kan man nog bestämma sig mer eller mindre. Vem ska annars göra det, vem ska säga att man duger? Och gör det någon verkan om man själv innerst inne inte har godkänt sig utan har satt upp en slags bild över hur man SKULLE vilja vara och allt som inte lever upp till den bilden är inte okej?Jag tror det var en anledning till att jag klippte av håret. Det var läskigt, men samtidigt skönt. Här är jag, gilla mig eller gör det inte, jag kan bara vara den jag är ändå. Den nakenheten kändes häftig! Jag är den jag är, jag måste helt enkelt leva med det. Om jag ska få ro och kunna börja leva.